Kvarnen i Knäred

Hej!

För några veckor sen var Susanne Gerstenberg från Laholm och gjorde ett reportage om kvarnen och sågen för Miljömagasinet. Artikeln publiceras nedan. Se även länken Miljömagasinet nr 3.

 

 

 Kvarnen i Knäred lever på nytt

"Riv skiten, vi kan inte bevara vartenda hus i det här landet bara för att det är gammalt", så lät en anonym kommentar i Hallandsposten 2008, när den gamla kvarnen från 1600-talet, förmodligen ännu äldre, och sågen intill, hade stått tomma i flera årtionden.

Men rivning blev det inte till sist, tvärtom, trots att byggnaderna hade grundligt utsatts för vandalisering.

1979 dog nämligen både Mjölnare-Nisse som drev kvarnen och Kalle Sågare. Den nya ägaren ville använda Krokåns fall för bygget av ett kraftverk eller göra om kvarnen och sågen till bostäder. Ingenting gick att genomföra. Området med ekskog på andra sidan ån hade under tiden utsetts att bli naturreservat. Efter 30 års väntan var av kvarnen, bostadshuset, svinstallet - kanske skjutsstall på medeltiden - och sågen, inte mer än taken någorlunda intakta.

Knäredsborna upplevde nedgången med stor sorg. Kvarnen hör ju till Knäreds historia, till deras identitet. I många hundra år hade bönder i socknen kommit dit för att få malt sitt mjöl och sågat sina stockar på senare år! Kvarnen och sågen nyttjar krokåfallet, strax norr om samhället, där Krokån lite längre nedströms mynnar i Lagan.

1697 är kvarnen, prästgårdskvarnen, omnämnd. Den var då i så dåligt skick så att den inte kunde "för någon främmande mala". Kyrkoherden fick med sockenmännen fem år skattefrihet mot att de skulle bygga en "fullkomlig" kvarn. Om någon förbättring är ingenting känt fram tills kvarnen ombyggdes 1927.

Forsen har också alltid varit en mycket omtyckt badplats. Tre och en halv meter är åns fallhöjd här. Nere bildar den en naturlig badbassäng mellan klippor och bumlingar.

Vision om mötesplats

Två av Knäreds badgäster som bekymrade sig om den förfallande kvarnen var Roland Davidsson och hans fru Lisbeth som med tiden utvecklade en vision: De ville återuppbygga kvarnen och sågen och göra dem till en samlingsplats för hela Knäred med dess i dag drygt 1000 invånare.

1974 blev samhället del av Laholms kommun och förlorade därmed sin självständighet. Persontrafiken på järnvägen lades ner i slutet av 80-talet. Fortfarande finns industrier, en större livsmedelsaffär (två var det på 90-talet), skola med låg- och mellanstadium, bibliotek, kyrka, frikyrka och ett servicehem samt apotek kvar. Hotell Freden, samhällets enda hotell och restaurang har bytt ägare gång på gång. Befolkningen har minskat med 200 personer sedan 1995.

När Davidssons fick reda på att arrendetiden för kvarnens ägare löpte ut, tog de kontakt med markägaren, Svenska kyrkan, och 2011 blev Roland och Lisbeth de nya arrendatorerna. Omedelbart satte de igång med renoveringen.

- Det första vi gjorde var att lyfta hela kvarnbyggnaden, syllen var trasig. En vinter till och huset hade fallit ihop. Det går nästan inte att beskriva hur det såg ut. Det tog en vecka att bara städa upp golven, allt var söderkrossat, berättade Roland för Laholms Tidning vid invigningen.

I två års tid lade de ner all tid, kraft och pengar ("våra barn var med på det") och restaurerade byggnaderna från grunden. - Målet var att bli klar till 2013, 400 årsjubileum för Freden i Knäred (satte punkt på Kalmarkriget 1611-13).

Hedersgäst 90-åriga Clary

Fredsjubileet sätter samhället på kartan i år. Många arrangemang berör fredstemat eller ortens historia. Seminarier, riddarspel och teater går av stapeln.

Roland och Lisbeth Davidsson lyckades med sitt projekt. Kvarnen, möllarens bostadshus, svinastallet (nu utställningslokal) och sågen invigdes lördagen den 15 juni.

- Utan många generösa människors arbetsinsats och alla sponsorer hade vi inte kunnat genomföra renoveringen på så relativt kort tid, är Roland och Lisbeth helt medvetna om.

Har inte därmed kvarnen redan under renoveringstiden blivit till det Davidssons drömde om, en samlingsplats för en gemensam sak, för alla i samhället?

En blå vägskylt M (möte) sitter på kvarnens vägg. Det är Hallands pris för god byggnadsvård som Halmstads Museum delar ut årligen.

- Invigningsdagen var fantastisk, alla var där, berättade en vän för mig. Jag har aldrig sett så många Knäredsbor, minst 400 personer, och jag träffade gamla skolkamrater som jag inte hade sett på över 30 år.

En friluftsgudstjänst med spelmansmusik inledde, Roland drog dansk-svensk kvarnhistoria och gav en tillbakablick på renoveringsarbeten. Erling Cronqvist (C), ett av Laholms kommunråd och hemma i Knäred, höll invigningstal. Sedan klippte hedersgäst Clary Nilsson bandet.

- 90-åriga Clary är syster till Mjölnare-Nisse, den siste som drev kvarnen, förklarar Roland för mig. Hon är född och uppvuxen här. Med sitt skarpa minne kunde hon tala om för oss hur kvarnen hade sett ut, hon har varit ovärderlig för oss under renoveringen.

"Ta med termosen"

Nu är festen över, men de dagar kvarnen är öppen strömmar besökare in och ut.

- Nej, kaffe serverar vi inte, får jag höra, men ta med termos och slå dig ner, på kvarnbacken eller på terrassen intill huset med blick på fallet.

Där går kulverten förbi som leder vattnet in i byggnaden, till kvarnstenen och turbinen.

Ja, allt det tekniska finns nu på plats igen men är än så länge inte helt i ordning och funktionellt.

På branta trappor stiger jag från ingången - där det malda mjölet togs emot - till andra våningen där de båda kvarnstenarna ligger. Intill finns turbinen som inte kan sättas igång igen förrän rätt drivrem är monterad. Vidare upp till tredje våningen som byggdes till 1927 då även ett valsverk sattes in. Tack vare det kunde här även malas vete mot tidigare endast havre och råg, en finare kvalitet mjöl alltså.

En kort stund får jag vara ensam, titta runt och lyssna. Hela huset är fyllt av ljudet från forsen, en ständig porlande melodi, ibland överröstad av skratt från folk som sitter ute vid vattnet.

Kärlek till människor

Här, längst uppe står nu också gamla stolar och några bord är placerade, en möteslokal! Samlade föremål, redskap från jordbruket förr finns lite överallt i byggnaderna, vid väggen här uppe en rad av gamla vikter.

- Ja, jag är en samlare, förklarar Roland senare för mig. Jag kan inte slänga gamla saker bara för att de inte längre är avsedda för bruk i modern tid. Det gamla hör ju till vår kultur och den är avgörande för vår överlevnad. Men att bara samla på sig är lönlöst. Bäst är det när saker kan komma till användning igen, menar han.

Det märks att han blev riktigt glad över att han fick ge hyvlar från förr till Dacapo, Hantverksskolan i Mariestad. Att förstå de gamla redskapen, dela med sig av sin kunskap till andra, umgås och lära av varandra. Det hantverksmässiga och historiska intresset är lika starkt som Rolands sociala begåvning, kärleken till människorna.

- Vill du veta någonting om någon i byn måste du fråga Roland, hade en granne till kvarnen tidigare sagt till mig. Det är inte skvaller, nej, han har full respekt för människorna.

Envishet

I gamla svinastallet ställer en Knäredskvinna ut fina egna täljarbeten och några teckningar. Denna konstnärliga kvinna, Carro Palm, är inte så omtyckt i byn på grund av tidigare missbruk. "Och du har lyft henne nu genom att ställa ut hennes arbete", säger jag uppskattande till Roland.

- Framförallt har jag gett Knäredsborna en knäpp på näsan, svara han raskt med glimten i ögat.

Och Kvarnen? "Den är för bygden, för mig själv och för barnen", sammanfattar han projektet.

Roland är inte någon byggnadssnickare. Tidigare drev han ett mindre sågverk men sålde det på 90-talet. Han är pensionerad men fortfarande brandchef på deltid i Knäred (den röda tjänstebilen står parkerad på gården).

- Framförallt är jag himla envis, menar han med ett skratt. Har jag satsat på ett projekt så genomför jag det också.

Jo, han har renoverat gamla hus förr. Riktigt stolt är han över brandmuseet i i Höljebacka (söder om Trollhättan) med föremål från 18-hundra- till 1950-talet.

- Allting är perfekt där, man skulle kunna göra en brandutryckning med det samma, menar han.

Möllarens bostad

Lisbeth Davidsson för mig runt i möllarens bostad med utedass på gården. Nej, de får inte bo där själva enligt myndigheternas bestämmelser, i alla fall inte permanent, även detta räknas som museum.

I vardagsrummet står en Moraklocka bredvid en soffa.

- Före detta ägaren, en bekant, ville köra möblerna till tippen och frågade bara helt apropå om vi kanske hade användning för dem, berättar hon för mig. Tänk, och klockan fungerar!

Lisbeth vill att jag ska lägga märka till dörrarna.

- Dem har vi inte målat. De är så gamla och slitna som de är. De hör till husets själ. Den får vi inte ta död på, menar hon allvarligt.

När jag kommer till kvarnen en tredje gång är även tälgkvinnan Carro med sin hund tillbaka.

Lisbeth solar uppe på lastbalkongen (där ska det snart bli en brandstege). Roland är upptagen i sågen med några besökare. Andra gäster sitter på terrassen och pratar med varandra. Och vattnet brusar. Några badar eller solar på stenen.

Carros hund och min, bådeahanhundar, leker med varandra.

- Du kan väl höra av dig när du kommer hit igen, säger Carro, din och min hund har så roligt ihop.

Så klart jag kommer igen! Det är ju bara två mil från Laholm, två mil till Mötesplats kvarnen.

Text och foto: Sanni Gerstenberg